Varför är det så svårt att böja orden rätt? Eller är det svårt?
I alla tider har vi pratat om en minut, en sekund, flera minuter, flera sekunder. Helt plötsligt pratar man om minutrar och sekundrar. Men det heter inte en sekunder, en minuter utan en minut, en sekund. Pratas det över huvud taget om numerus, kasus och tempus i skolan i dag? Jag vet inte, för jag har inga barn i skolåldern. Men nog är det bekymmersamt när svenska skolelever gång på gång hamnar långt bakom andra länder när det gäller skrivkunskaper och läsförståelse. Ännu märkligare är att när elever inte uppnår vissa poäng eller uppfyller vissa krav i skolan så diskuteras det att sänka kraven, korta utbildningen etc. i stället för att försöka höja kunskapsnivån. 

Jag är inte emot att språket utvecklas, men jag är emot att det inte finns några som helst grammatikaliska regler. Hur ska vi förstå varandra, om man kommunicerar på ett språk där inga regler tillämpas. Redan idag är jag förvirrad när jag hör gårdagens händelser berättas i presens (som jag har kommenterat i ett tidigare inlägg), när sammansatta ord särskrivs (det kan verkligen leda till missförstånd) eller när man inte förstår skillnaden mellan var och vart. (Det kommenterar jag en annan gång).

Jag vet att många blir upprörda för att jag kritiserar skolan, men ärligt talat; Den svenska skolan är inte världsbäst, det är den krassa verkligheten.

"Olyckan inträffade på Vasagatan, alldeles utanför McDonalds. Men det finns förstås andra hamburgarrestauranger. Karin är diakon i svenska kyrkan, men glöm inte att det finns andra religioner och trosriktningar. Kalle fick jobb på IKEA, men det finns förstås andra möbelvaruhus. A B har åtalats för att ha stulit xx miljoner från Lasses rörfirma. Glöm inte, att det finns andra rörfirmor. Jag läste nyheten i Aftonbladet, men det finns självklart andra dags- och kvällstidningar. Familjen åt på Pepes pizza, men det finns gott om andra pizzerior och restauranger."

Låter detta löjligt? Ja, det tycker i alla fall jag. Men faktum är att när någon intervjuas i medierna så får man helst inte säga var man jobbar, var man har varit, var man köpt en viss vara osv. Det betraktas som reklam.  Om jag får frågan, var jag jobbar så ska jag helst säga t.ex: "Det stora varuhuset mitt i stan" (ej namn). Detta är löjligt. För det första så vet folk direkt, vilket varuhus det är. För det andra: Hur kan det vara reklam att jag talar om var jag arbetar. Inget subjektivt, bara fakta. Men de flesta reportrar får nästan hicka så fort någon nämner ett företag vid namn i en intervjusituation? Varför?